Jag hatar denna känslan som torterar mig. Kan inte beskriva med ord hur jag känner mig men jag har suttit här och storgråtit och haft en tanke på death, världens sämsta lösning på problem fast jag vet inte ett skit om vad som händer med mig, all I know is that I'm going nuts ..

Jag pallar inte med familjen, det börjar bli väldigt jobbigt nu med all bråk och problem. Finns ingen jävla dag där familjen är glad och har trevligt tillsammans. Alltid är dem sura och föräldrarna börjar bli gamla och glömmer saker och ting.

Jag saknar mina vänner i Sverige, ni anar bara inte hur mycker jag saknar er! Jag visste inte att ni betyder så  mycket för mig och det skrämmer mig faktist lite, jag behöver er just nu när jag mår skit. Ingen människa kan må bra utan vänner. Vissa säger att man bara behöver familjen för att må bra fast det är inte sant. Man behöver fan vänner också!

Jag saknar Malvinas cp skratt som smittas vidare hur lätt som helst, jag saknar Nadjas gnällningar om att vi inte gör något annat än att sitta och snacka, jag saknar den roliga sleep-overdagen hemma hos Aurela med Arnela som jag så gärna vill göra om, ni är assköna människor! Jag saknar Kubikskolan och alla tjejer där, ni är bäst! Och alla ni andra saknar jag enormt mycket även om jag inte nämner era namn,tjejer och killar,ni vet själva vem ni är och jag älskar er <3

Just nu känns det som om jag är mobbad fast jag ändå inte är det. Jovisst har jag vänner i skolan fast inga utanför skolan än. Jag hatar den känslan när man inte har något att prata om i skolan med vännerna jämfört med Sverige för där flöt det på bara. Visst när jag får upp en konversation med mina finska vänner får jag ibland bara ett svar som - Va sa du? och då får jag ta det lugnt med mitt uttal för att dem ska förstå.. Puuh pratar jag verkligen så snabbt? Fast ändån är dem riktigt roliga att vara med =)

Jag är heller inte van att bara vara en "vanlig" tjej.. Eller jag kan säga att i Sverige var jag iallafall populär och det kändes fyfan härligt att höra mitt namn vart jag än gick och få varma och gosiga kramar från tjejerna..
Här blir jag, ibland, glömd och kvarlämnad. Men jag vet att det kommer ta tid att hitta mina riktiga vänner. Det gör inget, jag kan vänta.

Jag vet vad jag känner mig, ensam..